"Det ordnar sig alltid"

Sitter här o funderar.
VIll verkligen inte bli vuxen. Allt är skrämande.
Vill inte börja jobba. Vill inte ta ansvar. Vill inte, Vill inte , VILL INTE.

Jag börjar nästan gråta när jag inser att jag måste bli vuxen.
Att man inte kan vara liten hela sitt liv.
Önskar lite att mina föräldrar inte ha varit så överbeskyddande.

Sitter o lyssnar på SP o undrar hur i hela friden jag ska kunna bli det jag vill bli.
Man kan bli allt man vill. Jag vet det. Har hört det hela mitt liv. Att man bara måste kämpa för det man vill ha så fixar det sig alltid. Vet ju så hemskt mycket hur jag vill att mitt liv ska se ut om 20 år.
Men hur jag ska komma dit vet jag inte. Vill bo utomlands o jobba antligen som finsnickare/designer eller som reporter/redaktör på någon designer (möbler) tidning.
Vill vara helt oberoende av någon o bara njuta av livet. Med eller utan man o barn.
Tänker inte bli helt galen om jag är 37 o inte är gift.
Hur i hela friden allt det där ska bli min framtid vet jag inte. Men det viktiga är väl att göra det man älskar o kämpa för det man vill.
Antar att min mor inte gjorde det o nöjde sig med det hon har.
Men va f*n hon har en underbar man o tre underbara barn. Lever på en underbar gård o har underbara grannar som inte märks. Har en underbar katt. Och hon kan få nästan vad som helst.


Jag vet att olika människor vill få ut olika saker av livet.
Jag vet vad jag vill få ut av mitt liv.
Och det är mitt liv.

Älskar mina föräldrar just för att de alltid har sagt att jag kan vara o bli vad jag vill.


Men jag säger precis vad min pappa alltid säger:
 "Det ordnar sig alltid"

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0